ska jag våga ta steget?
Nu sitter jag här o väntar på att pappa ska komma och hämta mig. Mormor har gått bort så vi ska upp dit till mamma. det vär skönt att hon äntligen fått somna in.hoppas du har det bra var du än är!fri från smärta. Hon var så sjuk och det har tärt så på mamma. Hon har blivit så liten o smal och jag har bara blivit stor. Ja rent av fet. v
Varför kan inte jag också få reagera så när jag mår dåligt -> att inte vilja,inte orka äta nått. Nej jag trycker i mig istället och jag känner hur valkarna börjar växa. Känns som jag aldrig kommer orka ändra mitt mönster.
Jag har fått svar från kliniken nu och fått ett nr som jag ska ringa så ska en tjej i göteborg hjälpa mig. Men jag vet inte om jag vågar. har aldrig pratat med någon om min bulimi tidigare så att lyfta luren och ringa till en helt främmande männsika känns så stort. Vågar jag ta det steget? Det känns som om jag ringer så finns ingen väg tillbaka. Då är jag officiellt sjuk. En ätstörningspatient. T¨årarna bränner bakom ögonlocken bara jag tänker på det? Vad är det en början på? en väg mot tillfrisknande?! Absolut då är det ju skit bra .men det är också en väg in mot det mörka det jag fasat mest för, jag kommer vara tvungen att berätta för mamma o pappa ,det kommer ta dom så hårt och mig med, att erkänna. Mitt "vanliga liv" kommer att sättas på hold och mina framtidsplaner skutas upp. men jag måste bli frisk. jag vill ju kunna leva ett lustfullt liv. men tänk om jag aldrig kommer bli frisk? tänk om jag bara ramlar längre ner i den bottenlöa brunnnen tills inget livsljus kan brinna längre?.........fan kanske är helt fel tidpunkt, det är inte schyst mot mamma. hon har gått igenom tilllräckligt. Hon är som jag. kommer ta det personligt som att hon varit en dålig mamma och sånt.........Aja det är lördag nu o tror inte jag kan ringa förens måndag så jag kan fundera lite.
sänder en tanke till dig mormo du norrlänska kvinna med tunnbrödspade och vita liljor i dina händer!
Nu är ditt lidande slut och en bättre plats väntar på dig.
Varför kan inte jag också få reagera så när jag mår dåligt -> att inte vilja,inte orka äta nått. Nej jag trycker i mig istället och jag känner hur valkarna börjar växa. Känns som jag aldrig kommer orka ändra mitt mönster.
Jag har fått svar från kliniken nu och fått ett nr som jag ska ringa så ska en tjej i göteborg hjälpa mig. Men jag vet inte om jag vågar. har aldrig pratat med någon om min bulimi tidigare så att lyfta luren och ringa till en helt främmande männsika känns så stort. Vågar jag ta det steget? Det känns som om jag ringer så finns ingen väg tillbaka. Då är jag officiellt sjuk. En ätstörningspatient. T¨årarna bränner bakom ögonlocken bara jag tänker på det? Vad är det en början på? en väg mot tillfrisknande?! Absolut då är det ju skit bra .men det är också en väg in mot det mörka det jag fasat mest för, jag kommer vara tvungen att berätta för mamma o pappa ,det kommer ta dom så hårt och mig med, att erkänna. Mitt "vanliga liv" kommer att sättas på hold och mina framtidsplaner skutas upp. men jag måste bli frisk. jag vill ju kunna leva ett lustfullt liv. men tänk om jag aldrig kommer bli frisk? tänk om jag bara ramlar längre ner i den bottenlöa brunnnen tills inget livsljus kan brinna längre?.........fan kanske är helt fel tidpunkt, det är inte schyst mot mamma. hon har gått igenom tilllräckligt. Hon är som jag. kommer ta det personligt som att hon varit en dålig mamma och sånt.........Aja det är lördag nu o tror inte jag kan ringa förens måndag så jag kan fundera lite.
sänder en tanke till dig mormo du norrlänska kvinna med tunnbrödspade och vita liljor i dina händer!
Nu är ditt lidande slut och en bättre plats väntar på dig.
Kommentarer
Trackback
