söndag
Igår va vi på bio o såg " Allt för min syster". Den var så sorglig. Hela biografen snyftade friskt....när det är någom som gör att tårrna börjar rinna så kommer det tårar för hur livet är i övrigt, filmen var sorglig men många av de våta dropparna som rann längs mina kinder var av en helt annan anledning. Mitt liv, vad har jag gjort med mig själv? vill jag leve det här livet? När filmens huvudperson som var döende i leukemi sa "- Det är dags nu" värkte mitt hjärrta för den kännslan finns även innom mig hon blev "a piece of the blue sky" ...
När jag satt där viste jag att det bara finns en väg, att ta tag i problemet och börja jobba mot att tillfriskna på riktigt md hjälp men jag är för rädd. Vad händer dÅ? måste jag sluta skolan? måste jag berätta för mina föräldrar? innebär det att jag måste se ut så här fär resten av livet?
Jag vill inte leve de här livet när jag är 25....Det kvittar vart jag bor vad jag gör det finns ingen lycka ingen gllädje i mitt liv. Jag känner liksom ingenting, ingen motivation ingen glädje.
Min vistelse i fjällen en säsong kunde varit den roligaste preioden i mitt iv men det är ett mökt minne, min gymnasietid desamma.
Jag bor i en stor stad med alla möjligheter ,läser till mitt drömyrke (om det nu är det) men kännser ingen glädje lust eller motivation. De är inte såhär det skall vara...
Jag är s avundsjuk på alla tjejer som inte har ett problematiskt förhållningssätt till mat. Som kan gå ut , kan ta en fika utan att förstöra allt..
Har min kropp blivit kännsligare? jag lägger på mig direkt jag inte äter helt kolhydratsfrytt "POFF" så går jag upp flera kilo..
Fick lära mig en skrämmande sak i skolan. Att bulemiker löper en mkt stor risk att utveckla mag/tarmcancer. Genom att vi kräks ändrar epitelet/vävnaden i matstrupen vilket kan leda till att det utvecklas cancer.
Min mormor dog av cancer i magen ,de är en fruktansvärd död. jag vill inte..........
